Idag såg jag en sån där liten enkel, vardaglig grej som är så naturlig, men som ändå betyder så mycket och som gör en varm om hjärtat.


En tant skulle gå av bussen med sin rulator, och kanten var för hög. Hon ropar till busschauffören att han ska sänka bussen men han säger att han redan gjort det så mycket det går? ^o)

Då reser sig mannen bredvid mig direkt och hjälper både tanten och hennes man av bussen.



Har sett många exempel när busschauffören fått gå ut och hjälpa till.


Pratar mycket om sådant i skolan. Om hur människor, speciellt Svenskar beter sig på bussen. Alla sitter och ser sura ut, och det värsta som skulle kunna hända är att någon sätter sig bredvid dem eller ännu värre -börjar prata med dem.
     Droppen är väl ändå folk som lägger sin väska bredvid sig och singnalerar mycket tydligt att - sätt sig inte bredvid mig! Blir så himla sur på sånt! Själv lägger jag min väska bredvid mig, men drar bort den om platserna börjar fyllas, eller om det kommer på folk.

Vet ni att i Gambia sitter man massa personer i en trång "taxi" och pratar öppet om vem man är och om sitt liv.


Det vore så mysigt, med ett öppnare samhälle, med folk som ler och som hjälper till. Eller hur?